Livet är som kaffe

Espresso är livet. Den är bitter, men uppfriskar. Den första sippen kan tyckas smaklös, men efter att ha druckit en kopp, vill du alltid ha en mer. Och oftare har inte tillräckligt med tid.

Cappuccino är kärlek. Först är det tårta, då söt och lätt, men i själva verket är det samma liv. Men stunderna när sött och tårta är bäst. Förresten kan du alltid bara äta skum och inte dricka, men det kommer inte till någon. Tydligen är saken fortfarande i kombination.

Latte är drömmar, espresso, utspädd med mjölk av hopp och skum, kom ihåg, ja? Samma skum som händer i cappuccino. Men det finns ingen kanel, det är inte så stinginess som låter dig känna ögonblicket.

Det finns också mocka kaffe med varm choklad. Mocka är melankoli. Tjock och viskös. Men även i mocka finns det mjölk. Och sötma, en som du inte kan hitta i en espresso, till exempel. Du känner inte det genast, och varje gång förstår du inte riktigt varför du beställde den. Först då kommer du ihåg, i det ögonblick då det blir sött.

Irländsk, irländsk kaffe är passion. Någonstans där, längst ner, brinnande alkohol. Du kan blanda, så känns det nästan inte om kaffet är tillagat korrekt, förstås. Men han är fortfarande kvar, och du är oundvikligen du full. Förresten, ja, dålig dålig espresso kan bara vara en dålig luft.

Och ristretto. Ristretto är döden. Det här är när hela livet - ett nypa. Drick, fråga om ett konto och lämna. Vanligtvis så.

- Och kärlek? Sann kärlek?

- Sann kärlek är kaffe som du lagar mathemma på morgonen. Färskt, helst med hand. Med kanel, muskotnöt och kardemumma. Kaffe, bredvid vilket du måste stå, för att inte springa, annars kommer smaken hopplöst att förstöra. Du måste försäkra dig om att han går upp tre gånger, häll sedan en sked av kallt vatten i strålen, vänta ett par minuter för att tjockleken ska lösa sig. Kaffe, som du häller i en gammal favoritkopp och dricker, känner varje nypa varje dag. Njuter varje nypa.

Max Fry, "The Coffee Book"